Hur jag mår

Hei!

Okei bare for å begynne vil jeg bare poste noe som Ebba skrev om meg på bloggen sin (okei haha hvor sykt teit dette egentlig er, vi skriver ting om hverandre på hverandres blogger), jaja, samma det! Her er det hun skrev ihvertfall:

- Marianne. Jag tycker även att det är sjukt coolt att jag har hittat min soulmate här i Frankrike. Hon kommer från ett annat land, med annan kultur och annat språk men jag har ändå aldrig träffat någon som är så lik mig. Okej inte för att Sverige och Norge är sååå väldigt olika länder.. Men det finns många fler skillnader än vad jag trodde innan jag kom hit. Det första jag sa till Marianne när jag träffade henne var "jag förstår inte vad du säger" men det är sjukt mycket svårare att förstå den norska de pratar i Trondheim än i Oslo. Men i alla fall så är det helt galet hur bra kompisar vi har blivit. Efter en månad kändes det som att vi känt varandra hela livet och nu efter tre månader känns det som vi känt varandra hela livet gånger tre. Jag tror inte att det finns något hon inte vet om mig och vi kan liksom titta på varandra och bara veta vad den andra tänker. Och som grädden på moset (okei det må være et svensk uttrykk, sikkert det samme som: og som prikken over I'en) har vi samma hårfärg, hårlängd, liknande utseennde, samma längd och kroppsbyggnad. Det är folk som frågat om vi är systrar, haha! Jag är i alla fall sjukt tacksam över att jag har henne och jag behöver inte skriva om hur mycket jag tycker om henne här, för det vet hon redan. Förra veckan sa min engelskalärare "I don't believe in miracles" då sa jag "I do".

I stedenfor å komme med en tekst tilbake eller what so ever, så kan jeg bare si at jeg føler det på NØYAKTIG samme måte!

Ellers, så går det kjempebra (haha hvor mange ganger har jeg sagt det nå), og livet her har blitt mitt nye hverdagsliv. Jeg tenker ikke like mye på livet i Norge som jeg gjorde for rundt en måned siden, noe som for så vidt er både dumt og bra. Misforstå meg rett, jeg savner alle og alt med Norge kjempemasse, men samtidig så har jeg et helt annet liv her som jeg liker veldig godt. 

Hvis det en ting som ikke er bra så er det det at jeg ikke har noen ordentlige franske venner. Det får det til å føles ut som at (kan man si det sånn?) utvekslingsåret mitt ikke har lyktes helt enda, for når man er på utveksling er det nettopp det, venner,  man skal få. Så er det viktig å tenke på at det ikke er noe fasitsvar på hvordan et utvekslingsår skal være, men alle skaper sitt eget år, som de gjør det beste ut av. MEN, når alle vennene mine som er på utveksling og de som er i Norge "forventer" uten at jeg føler noe press eller at de i kanskje ikke forventer det, men at det liksom "er meningen" å få venner som kommer fra vertslandet ditt, så får det meg til å føle meg litt mislykket når det akkurat kommer til det. Ihvertfall siden jeg som person i Norge, alltid har hatt veldig lett for å få meg venner! Men hvem vet, kanskje jeg får mange gode venner her senere, eller så kan det hende at "det bare var meningen å møte Ebba her", og at jeg får "nøye" meg med henne. Er ikke noe problem for noen av oss det heller, mais quand-même, er irriterende å ikke få noen franske venner!!! Jaja nok om det, dere har sikkert forstått greia.

Ser man bort i fra mitt issue med å få meg venner her, har jeg det utrolig bra, jeg har verdens beste vertsfamilie, jeg er bra plassert med tanke på geografi (selv om det er litt kaldt her), og hvis jeg tenker over det kunne jeg vel ikke hatt det så mye bedre psykisk for øyeblikket heller. Og det er jo bra! Jeg føler det er en mening med å være her, jeg har funnet ut mye mere hva jeg vil og har mange fremtidsplaner som ligger å gror i tankene mine hver dag, og jeg føler meg mye bedre som person. I Trondheim er man (ihvertfall jeg) så sinnsykt utseendefiksert, må trene, må gjøre det bra på skolen, må ha de og de klærne and so on. Dette blir til et slags press, som gjør meg utmatted og sliten, så fortsetter det bra i en ond sirkel. Jeg tenker jo på hva jeg spiser, trening, skole og alt det andre her og, men det er fordi jeg selv ønsker å tenke på det, ikke fordi andre legger et indirekte press på at du må være sånn og sånn. Det føles veldig bra, og jeg håper at jeg ikke lar meg påvirke av alt det der når jeg kommer hjem igjen! 

Har ikke så mye mer på hjertet for denne gang, savner dere alle! 

Randomt bilde, men det er fra igår da jeg og Ebba hadde fri samtidig, dro på café og drakk chailatte, naaaaaaammmmmm